Utbildningsradions serie Värsta bästa vänner är tänkt som en inbjudan till samtal kring existentiella frågor i förskolan/skolan. I handledningen till de sex första programmen vill författarna inspirera dig att se de möjligheter som programmen erbjuder och att hitta de arbetssätt som passar just dig och din grupp.
Handledningen är producerad av Rädda Barnen som ett led i organisationens arbete med icke-diskriminering och social kompetensutveckling i förskola/skola utifrån FN:s konvention om barnets rättigheter.

Handledning till Värsta bästa vänner

Barns upplevelser av och känslor kring frågor som ensamhet och rädsla, vänskap och kärlek, ilska och vanmakt, liv och död är lika verkliga och lika starka som någonsin vi vuxnas. Kring existentiella frågor kan vi mötas jämlikt, oberoende av ålder. Det enda som egentligen skiljer oss vuxna från barn i det sammanhanget är det faktum att vi har levt längre och har hunnit samla på oss mer erfarenhet.
Barn konfronteras med komplexa frågor och känslor – sedan är det oftast vi vuxna som avgör om de ska få uttrycka sig och prata om dem eller inte. Ibland kanske vi lite omedvetet tänker att om vi inte pratar så mycket så glömmer barnet, det blir nästan som om det inte hade hänt, vi kan liksom skona barnet på det sättet. Sådär, nästan magiskt! Eller så kanske vi tänker att det här är för svårt, för ”stort”, det kanske river upp känslor eller frågor som jag inte kan hantera – hur ska det sluta? Jag vet ju inte svaret på alla frågor, eller vad som alltid är det rätta.
Och så överger vi barnen och lämnar dem att ensamma försöka förstå, hantera och härbärgera livets allra svåraste och viktigaste frågor. Barn är ofta fenomenala på att känna in vad vi vuxna tål och klarar av och anpassa sig själva till det – ofta på bekostnad av egna centrala behov. Tänk om vi istället kunde signalera: Jag ser dig och jag uppfattar ditt dilemma, din känsla, din fråga. Du kan prata med mig om du vill, på det sätt som du själv väljer. Jag finns här, det är OK för mig. Jag har inga färdiga lösningar och jag kan också känna mig osäker – men jag vill gärna lyssna och försöka förstå vad du upplever och vi kan tänka ihop och tillsammans hitta framkomliga vägar. Allt vi vuxna kan göra för att hjälpa barn att få sammanhang begripliga, att klargöra känslor, att inte förlora ansiktet eller göra bort sig, att få känna sig som värdefulla gruppmedlemmar är viktiga tillskott till deras självkänsla, identitet och värdighet.

Berättelserna bor överallt, de finns där hela tiden. När du tar på dig berättarglasögonen och ger dig på jakt efter berättandets konst översköljs du av historier. Inte bara de stora episka berättelserna eller de fängslande sagorna är där. Också i de minsta fragment och korta meddelanden kan den mest fantastiska historia bo. Om du ser riktigt noga efter.
Som när du förstrött plockar upp en papperslapp som ligger och skräpar på marken för att lägga den i papperspellen intill. Om du vill kan just det lilla skräpet bli en historia. Varifrån kom papperet? Skulle pappret vara ett omslag? Eller ett meddelande? Står där något? Vad betyder det? Vem skulle läsa det? Var trycktes det? Var stod trädet som blev till papper? Vem tog ner trädet? Vem tog det till sågen? Du kan skapa en historia av vad som helst!
När jag har barn med mig, och i sanningens namn också när jag reser ensam, brukar vi hitta på fantasihistorier om människor runt omkring för att fördriva tiden i väntrum och vänthallar. En gång fick jag följande historia av en sexårig pojke; ” Den där mannen där borta med hatt, jag tror att han egentligen är en cowboy, och så klev han på fel tåg och hamnade här i Älvsjö och han tänkte att han kanske måste ha somnat och sovit i hundra år, för här är allt annorlunda, som när han gick in på Pressbyrån nyss, då trodde han att det var saloonen, men han fick ingen whisky, han fick en Äppelmer istället, vad konstigt, tänkte han då och nu letar han efter en diligens, men han har ingen aning om hur de ser ut nuförtiden, det är därför han går sådär fram och tillbaka, han letar och allra bäst är det om prinsessan kommer, det gör hon snart, det är damen som står där borta med päls som egentligen är en prinsessa, fast det vet inte han, och inte vi heller, men hon har en groda med sig som hon ska kasta på honom och då bryts förtrollningen och han blir en vanlig farbror igen som tror att han drömt alltsammans medan han väntade på tåget, precis som vi.”
Det bor en berättare i var människa
Också när vi inte ger oss in i fantasiberättelser, poppar historier fram så snart människor möts. Var vi än är berättar vi, ger våra historier till varandra. Ibland trängs de som popcorn i en kastrull, alla vill ut samtidigt. ”Vet du, vet du? ropar barnen i mun på varandra ibland, och vi är ofta själv lika ivriga när vi möter vänner. Berättarlusten sjuder i oss; ”Jag drömde så underligt i natt, det var …”,”I morse var det nära att jag …”, ”Plötsligt en dag …”, ”Jag önskar att jag hade …”, ”Vet du vad jag hörde talas om …” Vi har alla något att berätta, det bor en berättare i var människa, stor som liten. Det kan vara en känsla eller en upplevelse vi vill uttrycka. Och vi söker efter någon som vill lyssna till det vi har att berätta. Någon som är villig att dela vår upplevelse. Ofta kan vi enkelt lita till den inneboende berättarlust som vi tycks vara födda med, men ibland är orden svårare att finna trots att uttrycksbehovet är lika starkt. Då är det ännu viktigare att där finns någon som lyssnar och hjälper oss att finna fram till orden.
I begynnelsen var ordet
I dialogen finns närhet och känsla, det är där våra berättelser skapas. Tanken föds i ordet, sa Lev Vygotsky. Ja, när vi sätter ord till våra tankar blir de mer våra egna. Vi sätter ord till känslor, upplevelser, drömmar, infall för att kommunicera dem och dela dem med varandra. Och först då vi gjort det är det som att de verkligen finns där. De talade orden bär med sig möjligheter att gå vidare. Där sätts ingen punkt. Berättande är en livets kärna.
Det är lätt att framför sig se hur människor, någon gång i tidernas begynnelse, samlades runt elden om kvällen. Kanske var det där berättandet började? De sökte skydd, värme och ljus i den mörka natten. Men de ville också vara tillsammans, dela en gemenskap, lyssna till varandras berättelser om vilka upplevelser dagen givit. Så gör vi fortfarande vid kaffepausen eller middagsbordet. Och inte bara dagens triviala upplevelser delas där i eldens sken i grottan eller vid matbordet i radhuset, utan också berättelser om det som är viktigt för vår överlevnad, både materiellt och existentiellt. Det som gjort och gör oss till dem vi är. De små berättelserna vid dagens middagsbord kanske handlar om jobb och ekonomi, medan de då, en gång för mycket länge sedan, handlade om var bytesdjuren kunde återfinnas och hur man skulle få god jakttur. På väggarna i Chauvetgrottan i Sydfrankrike kan vi än idag se fragment av och leva oss in i historier som berättades för 35 000 år sedan.
De små berättelserna formar och sammanfattar en slags livshistoria fylld av det som den dagliga tillvaron innehåller, de ting som sker i vårt liv och det sätt på vilket vi förstår dem. Men det finns mängder av andra berättelser också. Historier om det som redan timat, det som blivit historia och berättelser om förhoppningar och en möjlig framtid. I berättelsen kan det man faktiskt minns blandas med det man tror kunde ha hänt och det man hoppas eller fruktar skulle kunna ske. Att vara människa fordrar en särskild slags smidighet. Kunskapen om hur man utvecklas som människa finns inte lagrad i våra gener eller instinkt, utan i den reservoar av berättelser vi samlat, säger Robert Bly i förordet till sin bok Järnhans. Så har de stora berättelserna; sägner och sagor, myter och legender smitts samman under århundraden. Människan berättar och lyssnar i sin strävan att förstå sig själv och de stora sammanhangen. Oavsett vilken tid som omger henne speglar berättelserna människans vardag och tar upp de problem och psykologiska dilemman som hon alltid ställs inför.
Att lyssna och ”tjuvlyssna”
Utan lyssnare blir inga berättelser levande. De föds i ett slags berättarrum, som är ett rum innanför det yttre rummet där vi berättar, innanför kojan eller soffan eller sagostolen. Ett rum som skapas både av den som berättar och den som lyssnar. Berättelsen pågår i ett slags samskapande tyst sam-tal, i en dialog mellan talare och lyssnare.
Men det är svårt att lyssna. Svårare än att bara höra. Ursprungligen betydde ordet lyda just att lyssna. När du kräver att ett barn ska lyda dig, att det ska förstå och omfatta de regler för samvaro som ni satt upp, säger du egentligen; Lyssna på vad jag säger! Det är att förutsätta att barnet genom att lyssna själv skapar sin egen förståelse och rättar sitt handlande därefter. För själva lyssnandet innebär att rikta sin koncentration på det som sägs, att helt och fullt ta in det. Lyssnande är ett slags dubbelseende och du liksom blickar åt två håll samtidigt, både utåt och inåt, när du lyssnar. Du har, åtminstone av och till, ögonkontakt med den som talar.
pontant brukar vi ofta uppmana barn att se på oss när vi talar med dem. Och när vi berättar, utan bok, är ögonkontakten helt avgörande. Samtidigt ser du inåt när du lyssnar och målar bilder åt berättarens ord och skapar din egen förståelse av det sagda. På det sättet åter- och omskapas berättelsen inom den som lyssnar. Just de här tre momenten är viktiga i lyssnandets process; att koncentrera sig, att ”se” och att försöka förstå.
Men vi måste akta oss så att barn inte upplever att lyssnande är en slags ”bestraffning” som vi avkräver av barn när de gjort nåt tokigt! Att lyssna är en svår konst, men också en livets gåva. Att kunna måla inre bilder till en annan människas ord är en fantastisk möjlighet. Kanske var det därför Gud gav oss två öron och bara en mun?
När du behärskar denna konst, att koncentrera dig på det som sägs, att måla inre bilder och att försöka förstå, händer det inte alltför sällan att du sugs in i själva berättelsens eget universum. Det kallas för inlevelseförmåga i andra sammanhang. Förstår du inte vad som berättas, blir det bara ord som flyter förbi i en ändlös ström.
Idag är det vanligt att vi tycker att många barn är okoncentrerade och har svårt att lyssna. En sagoberättare jag mötte vid Berättarfestivalen i Ljungby sa beklagande att för tjugo år sedan kunde skolbarn lyssna koncentrerat till en berättelse en hel timme, medan de idag bara klarar femton till tjugo minuter. Vad beror det på? Och om det nu är så, hur ska vi komma tillrätta med det? Det skrivs spaltmeter med knep om hur man kan fånga barns uppmärksamhet och få dem att lyssna och forskning pågår om hur det egentligen är ställt med barns och vuxnas förmåga att behålla sitt fokus och se inåt. Kan människan inte blicka inåt, ser hon inte sig själv och heller inte någon annan. Och därför är det så viktigt att ta tillvara berättandet.
När jag var barn hade vi ibland stora middagar hemma där släkt och vänner träffades. De vuxna satt kvar vid bordet i evigheter, de blev aldrig färdiga. Vi ungar lämnade bordet och började leka. Men ibland hände det att vi kröp in under bordet och lyssnade till de vuxnas historier. Det var helt andra ting vi hörde där än när det var berättardags, inga sagor om häxor och troll. Nej, det var berättelser ur verkliga livet. Vi kan ju lite till mans fråga oss vad slags historier barnen hos oss, i vår vardagsverksamhet, bara inte kan undgå att höra när vi vistas nära tillsammans, i samma rum. Vad är det för berättelser som surrar runt i rummen? Där under matsalsbordet för många år sedan var inte allt tänkt att höras av små barnaöron, och vi anade nog att vi inte var alldeles lydiga när vi ”tjuvlyssnade”. Och när de vuxna sänkte rösten spetsade vi öronen ännu mer och lyssnade intensivt på deras historier om Pettersons fru som rymde med den unge gårdfarihandlaren. Och om stackars Wiberg vars fru dog i tbc. För att inte tala om den sorgliga historien om de två små barnen som drunknade i Trollsjön. Allt vad som sades förstod vi väl inte och det behövde vi heller inte göra. Att livet är en stor sak, fylld av märkligheter och att allt faktiskt kunde hända, i verkligheten likaväl som i sagans värld, det förstod vi nog. Men där fanns inte bara eländeshistorier, det var också skratt och dråpligheter. Det finns en längtan hos människan att höra ovanliga, spännande, dråpliga, komiska historier. I min familj var det historier som när farfar blev med i vår damfrisörslek som kund, och sedan öppnade dörren för socialnämndens ordförande glömsk av de papiljotter och rosetter han hade huvudet fullt av, eller när morbror Åke kom iland med en låda små alligatorer till sin syster som önskat sig en krokodilhandväska i present.
Att fånga lyssnaren
Just morbror Åke var den som förde in oss ungar i berättandets fantastiska värld. Visst hade vi berättardags hemma på kvällarna, när pappa läste högt ur en bok eller berättade sagor ur minnet från sin barndom. Men Åke, oj, det bubblar som champagne i hjärtat när jag tänker på honom. Han var en riktig berättarkonstnär och när han kom hem från sina seglatser på de sju haven var han fylld av skrönor och fantasterier och berättelser från andra, spännande länder. Att han ljög oss fulla bekymrade oss inte det minsta, det gjorde det bara ännu mera spännande. ”Det är sant, jag var själv där!” sa han med en överdrivet troskyldig min, eller ”Det är sant, för det har jag själv hört!” Och då visste vi att det bara var påhitt och lek. Han fick oss att flyga på fantasins vingar och fyllde oss med ett övermått av leklust. Än befann vi oss i Nordamerikas gigantiska granskogar och mötte indianer och grizzlybjörnar, än vilade vi på divaner i persiska sagopalats med vackra haremsdamer och maktgalna sultaner. Och vi kunde se det som Åke berättade för vår inre syn, det blev så levande att vi faktiskt trodde vi var där, delaktiga i något som var större än oss själva var och en för sig.
Enligt en afrikansk berättartradition hyllar man en gott berättad historia genom att säga ”Jag var där!” Sagoberättaren svarar; ”Vad såg du?” och när man berättat vad man såg genmäler sagoberättaren ”Du var verkligen där!”. Så kunde vi sagt till morbror Åke. Vi var där. Och långt efter det att Åke dragit till sjöss igen lekte vi omigen och förde berättelserna vidare i leken på vinden och i trädgården och i fantasins alla skrymslen.
Även om det är få förunnat att bli sådana berättarkonstnärer som Åke, så kan vi hämta inspiration från dem och lära oss några knep. Som berättare måste du vara trovärdig i den meningen att du själv engagerar dig i den historia du berättar. Du måste tro på det du berättar, själv måla inre bilder till den, så du kan se den framför din inre syn. Du måste tycka om din historia och göra den till din egen, även om du inte hittat på den själv utan hämtat den ur en bok eller hört den av någon annan. Därför är det viktigt att välja sina berättelser med omsorg. Ändå är historien inte lika betydelsefull som den stämning och atmosfär som skapas i samspelet mellan dig som berättare och den som lyssnar. Berättaren har alltid ansvar för denna atmosfär. Någon kanske tänder ett ljus eller visar fram en magisk sten. Men det viktigaste är vad du utstrålar, hur du är. Som berättare kan du historien och vet vart du är på väg, men det gör inte lyssnarna. Åke lotsade oss skickligt, vi litade till fullo på hans förmåga att ta oss till fjärran platser och sedan tillbaka hem igen, tryggt och säkert. Och det är viktigt att du förmedlar detta.

Det var en gång och ingen gång
Vilka var dina favoritsagor under barndomen? Som du ville höra om och om igen! Så frågade jag deltagarna på en kurs för hemspråkslärare för tjugo år sedan. Sen berättade vi dem för varann. Två kvinnor, den ena från England och den andra från Thailand, hade samma favorit! De var förtjusta och förvånade; finns den på ditt språk? Sagoberättande är ingen ny eller ”lokal” företeelse i Norden eller Europa, även om vi hämtar det mesta av våra folksagor från Fridtjuv Bergs och bröderna Grimms nedteckningar. Det har funnits i alla tider och i de allra flesta kulturer runt om vår jord. Ordet saga kommer från isländskan och betyder det som sägs. Folksagorna har ett folkligt ursprung och en muntlig traderingstradition. Den äldsta saga man känner till skrevs ner på en papyrusrulle i Egypten för mer än tre tusen år sedan. Vi känner den som Sagan om de två bröderna. Du kanske själv hört eller berättat den? Det är så med många sagor, att dess tema och innehåll dyker upp i många olika länder. Askungen till exempel sägs finnas i nästan 350 olika versioner världen över.
Att samma saga på detta sätt återfinns i olika varianter i olika kulturer och att de lever vidare från generation till generation, beror på att sagorna återspeglar ett djupt mänskligt behov att åskådliggöra viktiga livsfrågor. Just att de berättats genom generationer gör att alla onödigheter skalats bort och att bara det som ”verkar” finns kvar. Ord och förklaringar hjälper oss inte alltid att förstå. Men sagornas enkla och direkta bilder utgör ett universellt symbolspråk som kommunicerar direkt med vårt omedvetna, det talar till människans egen inre bildskaparkraft.
De så kallade konstsagorna, är sagor som har en namngiven författare, som t ex HC Andersen eller Elsa Beskow. De har ett bildspråk som liknar folksagans, men de speglar en berättares röst, en åsikt, en moral och har inte slipats av och nötts fram av otaliga berättare genom århundradena. De kan träffa rätt, och många av dem är omtyckta, men de är inte lika allmängiltiga som folksagorna.
Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem jag egentligen är!
Sagan introducerar sig som saga redan i inledningen, så att ingen skall behöva tvivla på vilken värld vi ska ta oss till. ”Det var en gång…” eller ”En gång för länge, länge sedan innan …” är vanliga inledningar. Det är inte här och inte nu, ändå är det här och nu. Som i leken. Och den tar oss tillbaka, tryggt och säkert genom sin slutreplik; ”Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar!” eller ”är de inte döda, så lever de ännu!”
I sagans värld kan allting ske. Undren och magin i sagan är självklar. Tusenskinn packar ner sina tre magiska klänningar i ett nötskal utan att någon höjer på ögonbrynen, berg kan öppnas och stängas med rätt ord, förtrollningar utdelas med ord eller trollspö och bryts med att kyssa grodan milt eller mer brutalt genom att kasta den i väggen.
Figurerna i sagan är sällan tecknade som individer, men deras karaktärer är entydiga. Den onde är ond och den gode är god, det är aldrig något problem att identifiera vem som är vem.
”I sagans skog där snurrar livets slända…” diktar Lennart Hellsing. Ja , sagan handlar om människans möte med världen, den liknar livet självt. Det är alltid människan och hennes existentiella villkor som står i centrum. Kanske kan man säga att sagan är en berättelse om konsten att växa, om den snåriga vägen till självständighet och mognad. Upprepningarna i sagan, svårigheterna som ska övervinnas och proven hjälten eller hjältinnan måste bestå för att kunna förvandlas från groda till prins, eller från askunge till kungabrud för att sedan krönas till kung eller drottning, gifta sig med prinsen eller prinsessan och få halva kungariket, gör folksagan till ett slags övning i livskunskap.
Sagorna förser oss med verktyg att skapa och omskapa vår bild av oss själva. Var och en kan ta till sig sagans bilder och symboler, eftersom de alltid är sammansatta av olika aspekter, utifrån vad man behöver och vad som sker i ens inre rum just då. Sagans undertext är alltid klar – var modig, möt svårigheterna livet ställer dig inför, genomgå de förvandlingar som är nödvändiga, du har den kraft och list du behöver för att gå dina egna vägar och du kommer att få hjälp längs vägen. Det inger uppmuntran och hopp. Inget sägs rent ut om de inre funderingar och svårigheter alla människor ställs inför, utan bilderna målas upp genom tydliga yttre handlingar som gestaltar det inre dilemmat. Och de bilder sagan använder har en mycket starkare inverkan i lyssnarens inre än moraliska lärosatser nånsin kan få.
Livets historier
Du skapar inre bilder när du lyssnar till andras berättelser. Men också när du berättar om dig själv, eller beskriver dig själv skapar du en (själv)bild som påverkar inte bara din egen upplevelse av vem och hur du är, utan också hur andra ser på dig. Det sätt du talar om dig själv på skapar en slags historia, din egen historia och fyller på din identitet med mer eller mindre positiva eller negativa självbilder.
Så omformar vi händelser och möten i livet till berättelser och redigerar dessa våra berättelser om vad som sker runt om oss och med oss. Vi tar inte bara emot och sorterar alla intryck vi får. Vi försöker skapa mening i det som sker, vi tolkar tillvaron och sätter ord till den. Dessa berättelser ger ett slags grund för våra liv. Vi bygger upp en livsberättelse som omkonstrueras många gånger under livet. Om du till exempel blir ombedd att berätta om någon barndomsupplevelse så är det inte barnet från förr som berättar, utan du svarar utifrån din vuxenposition och ger den vuxnes redigerade version av upplevelsen.
Barnen befinner sig mitt i livets ström. De påbörjar sin livsberättelse präglad av de erfarenheter och upplevelser de gör i sin vardag. Men lika mycket präglas barnets berättelser om sig själv av det klimat som omger dem, av hur vi som vuxna vecklar ut ett slags förståelsehorisont framför dem, av vilka minnen vi ger dem och hur vi sätter ord till det som sker runt om. Och därför är det angeläget att fundera just över det. Hur vi talar om dem (och med dem, förstås), när och i vilka sammanhang gör vi det? Hur presenterar vi ett nytt barn för gruppen? Vad frågar vi om? Vad frågar vi inte om? Vilken slags självbild är vi medskapare till? Vilken slags historia om sig själv och sin plats i världen bereder vi barnen möjlighet att skapa sig?
Om vi kan rikta vår uppmärksamhet mot det som fungerar, det som är positivt och gott, och formulerar detta, hjälper vi till att skapa ett klimatet med grogrund för goda små livsberättelser. Först när berättaren och lyssnaren möts i en berättelse blir berättelsen ”sann”. Då kan självbild, integritet, självrespekt och identitet befästas.
”Berätta om den där gången när jag hjälpte den lille pojken upp ur sjön”, ber Erik, han vill höra historien om sitt hjältemod den gången han räddade ett mindre barn som hamnade mitt i en våg vid stranden. Så klart hjälper den historien honom att se på sig själv som en god människa. Och såna historier, om sig själv som bästa hjälparen i värsta nöden, eller en som delar med sig av det hon har, en som kan se när någon annan behöver tröst, en som det är kul att vara tillsammans med, en som kan göra bra saker, behöver alla få höra för att stärka sin självbild och utveckla en positiv identitet.
På den tiden, då det ännu inte fanns färg i världen…
Berätta om förr i världen! När du var liten! ber barnen och vill höra om hur det var när vi vuxna växte upp en gång i forntiden. Varför är de så enträgna just kring detta? Är vuxnas avlägsna barndom som en saga för dagens barn? Är det för att sätta sig själva i ett sammanhang, för att få grepp om livsloppet? ”Och då var tant Gunnela din mamma och du var bara en liten flicka”, inflikar en femåring, med betoning på ”bara”, när hennes dagmamma berättar episoder från sin uppväxt. Hon gör det varje gång, som ett slags besvärjelse, berättar dagbarnvårdaren, som är en storvuxen och mycket bestämd dam. ”Alla har vi varit små” sjunger Povel Ramel. Genom att låta barn få ta del av något ur vår egen livshistoria tror jag att vi, liksom sagan, ger dem ”hopp om livet”. Det lönar sig att streta på med sin egen utveckling. Och det kan vara trösterikt när man själv är ”bara en liten flicka”.
En gång gjorde jag och några barnpedagoger ett litet projekt kring ”Barndomsberättelser”. Vi berättade alla något personligt ur vår livshistoria, en situation vi mindes särskilt från vår barndom, först för varandra och så gjorde vi en historia av var och en av dem som vi sedan berättade för barnen. Jag satte ihop en historia om den lilla bassäng – en damm var det egentligen tänkt vara – som låg längst ner i trädgården som vi brukade bada i som barn och som jag lärde mig simma i. Och en dag visade jag, för att glädja barnen, en filmsnutt som visade just en sådan badfest. Ett av barnen, Thomas 5 år, suckade medlidsamt, strök min arm och utbrast: ”Stackars, dig! Men när blev det egentligen färg i världen?” Vi skrattade gott åt det tillsammans. Det blev till en liten historia i sig, som Thomas gärna ville höra om och om igen. Från den dagen börjar många av mina berättelser just så; ”Detta hände sig på den tiden då det ännu inte fanns färg i världen…” Berättelser om mig, om dig och om oss är den axel alla små livshistorier snurrar kring. Så blev min jag-historia till en vi-historia och en du-historia. Ja, historier förändras hela tiden. De skapas och omskapas var gång de berättas och lyssnas till. Vi lever i berättande.

I denna artikel får du några korta glimtar av samspel från ett familjedaghem där du möter Louise och hennes barn och dagbarn. Det är vardagliga situationer som alla kan känna igen sig i, men som vi inte alltid reflekterar närmare över eller tänker medvetet omkring. Många dagbarnvårdare jag mött under årens lopp gör, utan att själva tala nämnvärt om det, ett fantastiskt jobb. Med sitt kärleksfulla bemötande och sitt levande gensvar, växer barnen upp med tilltro till sin egen förmåga och respekt för sig själv och för andra. Egenskaper som vi skattar högt.
Att i tysthet göra detta är nog så bra, men familjedaghem som omsorgsform och dagbarnvårdare som yrkeskår har mycket att vinna på att lyfta fram och sätta ord på sin ”tysta” kunskap. För att tydliggöra det som ger familjedaghemmet dess särprägel, men också för att utveckla dagbarnvårdares medvetenhet och kompetens om samspelets betydelse.
Ur ett relationspsykologiskt perspektiv visar artikeln hur ett ökat medvetande om samspel och omsorgspedagogik kan hjälpa dagbarnvårdare att etablera och upprätthålla nära relationer till barnen. Dessa relationer utgör grunden för en rik känslomässig utveckling och främjar utveckling av en genuin social kompetens.
Med sin struktur med en vuxen, en hemmaliknande miljö och en liten barngrupp har familjedaghemmet goda naturliga förutsättningar för detta. Detta ger familjedaghemmet en unik position som barnomsorgsalternativ.
Relationskunskap och social kompetens
Social kompetens är ett begrepp som används flitigt både i de ”små” sammanhangen inom barnomsorg och skola, men lika mycket i de ”stora” samhällsperspektiven. Vad social kompetens innebär beror på vem som definierar det och i vilket sammanhang det används. Det sägs ibland vara en förmåga eller rent av en gåva, och ibland ses det blott och bart som en uppsättning färdigheter barnet har att tillägna sig för att klara gruppsamvaro på ett bra sätt.
När jag använder uttrycket social kompetens förstår jag det som en önskan och förmåga hos människan att skapa och upprätthålla relationer till andra och att ingå i gemensamma aktiviteter, arbetsuppgifter och lekar på ett ömsesidigt tillfredställande sätt. Att skapa en samvaro där barn kan och vågar uttrycka egna initiativ, visar självtillit och självständighet samtidigt som det också kan visa hänsyn och tolerans mot andra, fordrar vuxna som tar aktiv del i barnens fostran. Vuxna som är genuint intresserade och engagerade i barnets liv och trivsel och som besitter et stort mått av relationskunnande. Sett ur detta perspektiv blir det angeläget att fråga sig vad slags upplevelser det är som stödjer barnets utveckling och förmåga att samarbeta och vara tillsammans med andra barn.
Det är den vuxnes ansvar att ge varje barn möjligheter att skapa goda relationer med andra barn. Det kan innebära att ta barnet vid handen och hjälpa dem in i fungerande samspel med andra barn, likaväl som det handlar om att medla i konflikter och lösa upp trassligheter och missförstånd. Hurdan du själv är att samspela med är viktigt, du är både en förebild och en samspelspartner för barnet.
Att vara hemma – eller ”ensam hemma?”
Att ta emot och arbeta med barn i sitt eget hem har stora fördelar, kanske särskilt för de små barnen. I familjedaghemmet kombineras omsorg och uppfostran. Alla dagliga göromål knutna till skötsel, omsorg, vila och måltider är barnet van vid hemifrån, det kan känna igen sig i strukturen och rytmen. Dessa göromål skapar i sig enorma möjligheter till samspel och lärande. Att du är ensam ansvarig för barnen har också stora fördelar, som jag ska återkomma till. Men barnen i familjedaghemmet är på gott och ont utelämnade åt dig som vuxen. De kan inte ”välja” att gå till en annan vuxen. Din fingertoppskänsla och känslomässiga uppmärksamhet på barnens många gånger ickeverbala signaler avgör vad barnen får med sig av samvaroförmåga och relationskunnande. Det sker ofta intuitivt och kallas ibland tyst kunskap.
När samspelet flyter på som det ska, lägger man ofta inte ens märke till det. Allt är som det ska. Först när det skär sig, eller blir ”bråk i samspelet” som den engelske psykoanalytikern Winnicott kallar det, kanske man reagerar. Men det är viktigt av flera skäl att familjedaghemmen språkliggör och sätter ord till sin kunskap om gott samspel och utvecklingsfrämjande bemötande, både för att lyfta fram den unika möjligheten familjedaghemmet är som barnomsorgsalternativ, men också för att höja status, medvetenhet och professionalitet hos dagbarnvårdarkåren. Och även om det är en lång process att bli mer medveten om hur man själv samspelar är det viktigt att göra det.
För att barnen ska ges tillräckligt goda förutsättningar att utveckla nära relationer och social kompetens räcker det faktiskt inte att familjedaghemmet har en varm och positiv atmosfär och att du som vuxen är öppen och uppmärksam mot barnen, du måste också kunna sätta ord på vad som sker och varför. Du måste kunna inta ”ett dubbelt perspektiv”, där du både reflekterar över ditt eget sätt att samspela och förmår förstå barnets upplevelsevärld.
Ett liv tillsammans
Det är morgon hemma hos Louise. Jesper som är fyra och ska vara hemma med mamma lufsar omkring i pyjamasbyxor ännu. Han gör sig ingen brådska vare sig med påklädning eller frukost. Hans syskon Elsa, sex år, och Joel, åtta år, sitter påklädda vid frukostbordet. De ska få skjuts till skolan av pappa om bara en liten stund. Så ringer det på dörren och Louises arbetsdag börjar.
In kommer Sebastian, 1 ½ år, på mammas arm. Han gömmer ansiktet i hennes hår och vill först inte titta på Louise. Louise vet att det här är första steget i Sebastians morgonritual. Och Sebastian vet att hon vet. Hon pratar lite med låg men glad röst; ”- God morgon, Sebastian. Nu kommer Sebastian och mamma till Louise. Jag blir så glad när du kommer…” och så stryker hon honom lätt över armen.
Strax därpå vänder sig Sebastian mot Louise och sträcker sina armar mot henne. Då får Louise ta honom i knät medan mamma drar av honom ytterkläderna och de småpratar alla tre. Och sedan när det är dags för slängkyssar och blåspussar och vink i dörren när mamma går, ackompanjerar Louise det som sker med ord. ”Nu går mamma till jobbet. Och Sebastian är hos Louise medan mamma jobbar. Och vi ska äta och leka och sova och leka ännu mer. Sen kommer mamma tillbaka!”
Men innan dess har Sebastian stoppat en av sina nappar i mammas ficka, för så ska det vara! Och sen ska Louise fråga: ”-Är du hungrig i magen, Sebastian?” Och Sebastian trycker ett finger i magen och nickar. Så hasar han ner ur Louises famn och klättrar upp i sin stol, återgäldar glatt barnens hälsningar. Han är redo att möta dagen och världen.
Strax därpå kommer Evelyn som är två år med sin pappa. Hon vill klä av sig själv medan Louise ser på och sen ska pappa föra in henne i köket och Louise ska dra fram hennes stol och pappa bre hennes smörgås och sen kysser hon honom adjö och vinkar från sin stol medan hon håller Louise i ena handen och pappas gamla slips i den andra . Och så är hon redo att möta sin dag hos Louise. Snart kommer också Gerda 2 ½ år och Emil 4 år, och så är de alla samlade.

En trygg bas
Alla barn har sina ritualer för avsked och övergångar. Många behöver hjälp för att hålla ”den inre bilden” av mamma och pappa levande inom sig under dagen. Ett gosedjur, ett foto eller bara småprat om föräldrarna kan hjälpa barnet att göra detta. Det är viktigt att som Louise vara lyhörd och följsam, kunna läsa av och känslomässigt ”vara hos barnet”, det vill säga försöka leva sig in i och förstå hur barnet upplever situationen, och svara an till barnets behov. Det gäller förstås inte bara i avskedsstunder, även om den övergången lägger grunden för hur dagen sedan blir, utan under dagens alla möten.
Barn har behov av en trygg bas, för att tala i relationsteoretiska termer. En bas som barnet utgår ifrån och återvänder till, för att bara vara nära en stund, få värme, lite kärlek och omsorg, men också för att få tröst och hjälp att hantera konflikter, stöd att klara frustrationer och beröm och uppskattning för sin lilla person, helt enkelt stöd i att klara livets alla realiteter. Louise ger först Sebastian och sedan Evelyn ”face-time”, hon möter dem öga mot öga, där de är och varierar sin grad av närhet utifrån deras behov, låter dem vara delaktiga i samspelet samtidigt som hon tar ansvar för att relationen mellan henne och barnet ”håller”.
Barns känslomässiga utveckling och samspel grundläggs och främjas i relationen mellan förälder och barn och barnets syskon. Självklart är det de närmaste i familjen som har störst betydelse för barnet, men därnäst har du som ger barnet omsorg och ansvarar för det medan föräldrarna arbetar störst betydelse för barnets känslomässiga utveckling. Det är tryggt för barnet att ha en nära och stabil kontakt med en bestämd vuxen.
Barn som kommer till familjedaghem är ofta små. Och ju yngre barnen är desto viktigare är det just med anknytningen till den vuxne. Inom psykodynamisk teori talar man om den vuxne som barnets ”hjälpjag”. Hon måste kunna etablera ett nära känslomässigt förhållande till barnet. Hon måste vilja och kunna förstå den bakomliggande känslomässiga orsaken till barnets beteende och handlingar. Och hon ska vara den som håller i och om barnet, som bär, som bestämmer och tar ansvar för att relationen mellan dem hålls stabil och är av god kvalitet.
Barnets språkrör
Det är sent på förmiddagen och Sebastian vankar lite planlöst av och an i lekrummet. Han sätter sig ner bredvid Evelyn för att bygga med duplo, men klossarna vill inte passa ihop. Sebastian börjar gråta. Evelyn hjälper honom. ”Vill inte klossen fastna? Jag ska hjälpa dig.” Han prövar med en till. Det går inte. Då börjar han gny igen. Evelyn försöker tålmodigt hjälpa honom, men nu kastar han klossarna. ”Dumma Sebastian!” fräser Evelyn.
Louise ingriper. “Du vill hjälpa honom, men han kastar klossarna. Då blir du ledsen. Men jag tror han var arg på klossarna som var så svåra att få ihop, inte på dig.” Evelyn nickar allvarligt. ”Är du trött, Sebastian? Vill du sova?” Sebastian reser sig upp och ser mot sovrummet. ”Ja, du orkar inte leka mer, du är så trött.” Louise lyfter upp honom och börjar gå åt andra hållet och Sebastian protesterar högljutt. ”Ja, du vill sova! Du ska få det. Vet du, vännen, att vi tar på en torr blöja innan du går och lägger dig. Så kan du sova skönt. Blöja först och sova sen.” Sebastian lugnar sig. ”Ja, du är trött, lille vän” försäkrar Louise gång på gång medan hon byter på honom.
Louise har en ”levande blick” hon fångar upp barnens signaler och visar genom sitt samspel med både Evelyn och Sebastian att hon delar deras livsvärld och upplevelser. Detta är väsentligt för barnets självutveckling. Känslomässigt närvarande vuxna är ett av de allra viktigaste kriterierna på en god barnomsorgsverksamhet. När den vuxne, som Louise, förstår barnet och ger empatiskt uttryck för detta kommer barnet så småningom att kunna knyta denna empati till sig själv och börja förstå sig själv. Och det banar väg för en god empatiutveckling, fundamentet för social kompetens. Barnet har ett intensivt behov av en medmänniska att samspela med, att bli sedd och mött av en annan.
Denna tidiga och nödvändiga relation lägger grunden för barnets kognitiva utveckling. Det är känslor som skapar psykets grundläggande struktur och för sin utveckling är barnet beroende av hur den vuxne hanterar känslor som uppkommer i samspelet i barngruppen. Hon blir på ett sätt barnets ”språkrör”. Barn ”är” sina känslor och styrkan i dem kan ibland hota att ”översvämma” barnet. Barnet gestaltar ofta sina känslor icke-verbalt, genom kroppen och ansiktets uttryck. Och den vuxne svarar.
I de små nära samtalen med de enkla frågorna; blev du lessen? eller skrämde det dig? Osv, hjälper den vuxne barnet att fånga upp känslan och sätta ord till den. Men också i samspelet mellan barnen är den vuxne viktig som ”språkrör”. Det är inte så lätt för Evelyn att förstå varför Sebastian kastar klossarna, och avvisar henne när hon bara vill vara hjälpsam. Louise får föra hans talan, samtidigt som hon bekräftar Evelyns godhjärtade försök att hjälpa. Kan den vuxna själv lyssna inåt och ta emot barnets signaler, bekräfta dem och ge dem tillbaka i ”smält” eller bearbetad form, visar hon både sin erkänsla för barnets känslor och att dessa går att hantera.
Hos en vuxen som är en sådan tillförlitlig bas, där barnet ”vet” att det är sett och bekräftat, att det har rätt att känna alla sina känslor och att det får den hjälp det behöver för att förstå sig själv och hantera dessa, får barnet rika upplevelser av ömsesidighet. Både barnets individuella och sociala utveckling sker genom och uttrycks visa sociala relationer, samvaro och samspel med andra. Förmågan att knyta goda sociala kontakter, att närma sig andra, respektera, ge omsorg och ömhet, förstå och leva sig in i andra, bottnar alltsammans i egna upplevelser av detta och skapar en förväntan att det är roligt att vara tillsammans. Människan är människans glädje!
Samvaroglädje
Gerda sitter längst ner i rutschkanan. Sebastian går fram till henne, klättrar upp och sätter sig bredvid henne och ler mot henne. ”Hej!” säger Gerda. Sebastian lutar sig fram och pussar henne på kinden. Gerda klättrar ur kanan och gömmer sig bakom. Sebastian lutar sig ut på sidan och när Gerda dyker fram igen ropar de båda: ”Hej!” Gerda klättrar upp i kanan igen. Sebastian pussar på henne. Gerda skrattar. ”Pussar” säger hon. Sebastian nickar.
Det går inte att ta miste på glädjen Gerda och Sebastian känner för och med varandra. De etablerar en skapande samvaro, en enkel men angelägen lek sig emellan. Vi vet att också de allra yngsta har stort utbyte av samvaro med andra barn. De senaste årens småbarnsforskning visar både att barnen visar lust och glädje i samspel med varandra och att de kan ta andras perspektiv, förstå innebörd och mening i ett handlande och visa empatiska reaktioner och hjälpbeteende långt tidigare än vad vi förut trott var möjligt. Barn är socialt kompetenta, kunde man säga.
Alla barnen i gruppen leker med stora plastdjur. De äldre barnen bygger en bondgård. Gerda ställer djuren i grupper med nosarna ihop. Sebastian tar upp en kossa. Han ser mot Evelyn. ”Det är kossan!” säger Evelyn. ”Muu” svarar Sebastian och ler. ”Muu” säger Evelyn. ”Muu” säger Gerda. Sebastian ställer ner kossan i en ring av djur med nosen inåt. Så lyfter han upp en häst och ser på Evelyn. ”Häst!” svarar hon och fortsätter rada upp djur. ”Mu” säger Sebastian. Gerda skrattar. ”Nä, inte!” säger hon och gnäggar. ”Muu” säger Sebastian igen och alla tre skrattar. ”Kossan säger mu, hästen säger gnägg!” säger Evelyn. Sebastian lyfter upp kossan och låtsaskör den över golvet i det han imiterar billjud. Flickorna skrattar. ”Han leker den är en bil!” fnittrar Evelyn. Gerda tar hästen och kör med den.
I de små barnens samspel ser man deras glädje i att imitera och att bli imiterade. Att göra likadant är ett sätt att skapa samspel, att bygga relationer, kanske till och med grundlägga en vänskap. Du och jag blir vi tillsammans. Positiva erfarenheter av samspel med andra barn ger upplevelser av glädje och också positiva förväntningar på nya samspel. Det ger också barnet möjligheter att ”öva” sina sociala färdigheter. Som att leka, inspirera och låta sig inspireras av andra och kommunicera.
Balans
Så, visst är barn kompetenta, långt mer än vi trodde för bara tio år sedan. Och samtidigt så sårbart utelämnade till den miljö och det känslomässiga klimat vuxna skapar för dem. Det handlar som alltid om balans. Balans mellan vuxeninblandning och barns samvaro med varandra utan vuxeninblandning. Du ska vara språkrör, men också låta barnen göra sina egna erfarenheter och inte lägga dig i allt. Balans mellan samspel och tid för eget utforskande.
Att få ta paus ibland och bara vara med sig själv en stund är otroligt viktigt för att kunna vara social. Det kan bli stressande med alltför mycket krav på socialitet. När barnet varit ifred en stund kan det återvända till de andra och de gemensamma lekarna och återigen tillgodogöra sig samspelet med andra. Balans mellan krav och förväntningar på socialt beteende. För ett riktigt litet barn är att delta i och genomföra en gemensam lek tillsammans med andra barn en tillräcklig social utmaning.
Den lilla gruppen
Det handlar också om balans i gruppens storlek och sammansättning. Om barngruppen blir alltför stor pressas små barn in i social konformitet istället för att få utveckla sin förmåga till ömsesidighet och socialt ansvar. Att alltför tidigt och alltför ofta pressas till självbehärskning genom att måsta åsidosätta sina egna önskningar, dela med sig utan att själv få bestämma, och åsidosätta sina egna önskningar leder inte till någon god social utveckling.
Ogenomtänkta sociala schabloner som att alla ska behandlas lika och alla ska tycka om alla kan också leda till att barnet inte bygger upp positiv förväntan på samspel, utan snarare negativ. I en stor grupp mister det lilla barnet överblicken och ibland också känslan av att vara betydelsefull. Vi vet att barn i förskoleåldern leker bäst när de är två, tre eller kanske fyra barn med. Här har familjedaghemmet en stor fördel med sin relativt lilla grupp och möjligheter att anpassa dagens rytm och aktiviteter till de enskilda barnens behov.
Familjedaghemmets unika möjlighet
Alltihop finns där. Alla ingredienser som ska till för att bistå barnen i deras utveckling till relationsstarka, kommunikationsduktiga människor. En vuxen som ”språkrör” och ”hjälpjag”, en trygg och hemlik miljö som barnet känner igen och en liten grupp att växa i och med. Sen är det upp till dig.
Om du tillsammans med dina kolleger tar upplevelserna i de dagliga små samspelssituationerna med barnen på allvar, sätter ord till dem, reflekterar över dem och försöker öka er medvetenhet om hur ni samspelar och vilka slags upplevelser som leder till att barnen kan anpassa sig till nya situationer, uttrycka egna åsikter, ta andras perspektiv, hävda sig själva och respektera andra, bygger ni upp en reservoar av relationskunnande som ger stora utvecklingsmöjligheter både för er själva men framförallt för barnen i era verksamheter. Det är ett stort arbete och ni kan gott behöva stöd på vägen via handledning som tar sin utgångspunkt i konkreta samspelssituationer. Det ska ni också kräva att få.
Som vuxen har man en sådan otrolig definitionsmakt. Det är inte alltid vi är medvetna om hur vi faktiskt gör. Vi kan behöva låna andras ögon för att bli varse detta. Vi, som ska vara barnens språkrör, kan själva under perioder behöva språkrör som hjälper oss att finna och utveckla begrepp och språk som täcker in samspelet.
Det sätt du svarar barnen på, hur du sätter ord till deras upplevelser och beteenden, vad du reagerar på och vad du låter passera obemärkt bestämmer hur barnet uppfattar sig själv och sitt värde på. Du kan få barn att bli stolta, självständiga, öppna och fyllda av respekt för sig själva och andra.
Visst kan man låta bli att ta sin egen betydelse på allvar. Man kan blunda för hur man själv bidrar i samspelssituationer, för att istället lägga orsaken till dåliga relationer utanför sig själv, och skylla på annat. Men då mekaniserar man de nära relationernas betydelse, som den norska relationsforskaren Berit Bae säger, och ser samspelet som styrt av förhållanden man inte kan påverka, när det ibland är det enda man faktiskt kan påverka. Känslor av tristess, maktlöshet och modfälldhet och upplevelser av att vardagen är en ständig återupprepning kan bli följden. I ett sådant klimat lär sig barn att hålla sina tankar för sig själva, de förväntar sig inte att du som vuxen ska bistå dem i att förstå och sätta ord till känslor och upplevelser. De lär sig istället ett mönster för kontakt med människor som inte omfattar reflektion över egna och andras känslor och upplevelser. Och det hämmar starkt deras möjligheter att utveckla en genuin social kompetens, men kan gott och väl bidra till socialt konforma och ”snälla” barn.
© Margareta Öhman/torsdag den 29 augusti 2002