Värsta bästa vänner

Utbildningsradion & Rädda Barnen 1998

Utbildningsradions serie Värsta bästa vänner är tänkt som en inbjudan till samtal kring existentiella frågor i förskolan/skolan. I handledningen till de sex första programmen vill författarna inspirera dig att se de möjligheter som programmen erbjuder och att hitta de arbetssätt som passar just dig och din grupp.
Handledningen är producerad av Rädda Barnen som ett led i organisationens arbete med icke-diskriminering och social kompetensutveckling i förskola/skola utifrån FN:s konvention om barnets rättigheter.

Handledning till Värsta bästa vänner

Barns upplevelser av och känslor kring frågor som ensamhet och rädsla, vänskap och kärlek, ilska och vanmakt, liv och död är lika verkliga och lika starka som någonsin vi vuxnas. Kring existentiella frågor kan vi mötas jämlikt, oberoende av ålder. Det enda som egentligen skiljer oss vuxna från barn i det sammanhanget är det faktum att vi har levt längre och har hunnit samla på oss mer erfarenhet.
Barn konfronteras med komplexa frågor och känslor – sedan är det oftast vi vuxna som avgör om de ska få uttrycka sig och prata om dem eller inte. Ibland kanske vi lite omedvetet tänker att om vi inte pratar så mycket så glömmer barnet, det blir nästan som om det inte hade hänt, vi kan liksom skona barnet på det sättet. Sådär, nästan magiskt! Eller så kanske vi tänker att det här är för svårt, för ”stort”, det kanske river upp känslor eller frågor som jag inte kan hantera – hur ska det sluta? Jag vet ju inte svaret på alla frågor, eller vad som alltid är det rätta.
Och så överger vi barnen och lämnar dem att ensamma försöka förstå, hantera och härbärgera livets allra svåraste och viktigaste frågor. Barn är ofta fenomenala på att känna in vad vi vuxna tål och klarar av och anpassa sig själva till det – ofta på bekostnad av egna centrala behov. Tänk om vi istället kunde signalera: Jag ser dig och jag uppfattar ditt dilemma, din känsla, din fråga. Du kan prata med mig om du vill, på det sätt som du själv väljer. Jag finns här, det är OK för mig. Jag har inga färdiga lösningar och jag kan också känna mig osäker – men jag vill gärna lyssna och försöka förstå vad du upplever och vi kan tänka ihop och tillsammans hitta framkomliga vägar. Allt vi vuxna kan göra för att hjälpa barn att få sammanhang begripliga, att klargöra känslor, att inte förlora ansiktet eller göra bort sig, att få känna sig som värdefulla gruppmedlemmar är viktiga tillskott till deras självkänsla, identitet och värdighet.