Vikten av nära relationer

av
Margareta Öhman

I denna artikel får du några korta glimtar av samspel från ett familjedaghem där du möter Louise och hennes barn och dagbarn. Det är vardagliga situationer som alla kan känna igen sig i, men som vi inte alltid reflekterar närmare över eller tänker medvetet omkring. Många dagbarnvårdare jag mött under årens lopp gör, utan att själva tala nämnvärt om det, ett fantastiskt jobb. Med sitt kärleksfulla bemötande och sitt levande gensvar, växer barnen upp med tilltro till sin egen förmåga och respekt för sig själv och för andra. Egenskaper som vi skattar högt.
Att i tysthet göra detta är nog så bra, men familjedaghem som omsorgsform och dagbarnvårdare som yrkeskår har mycket att vinna på att lyfta fram och sätta ord på sin ”tysta” kunskap. För att tydliggöra det som ger familjedaghemmet dess särprägel, men också för att utveckla dagbarnvårdares medvetenhet och kompetens om samspelets betydelse.
Ur ett relationspsykologiskt perspektiv visar artikeln hur ett ökat medvetande om samspel och omsorgspedagogik kan hjälpa dagbarnvårdare att etablera och upprätthålla nära relationer till barnen. Dessa relationer utgör grunden för en rik känslomässig utveckling och främjar utveckling av en genuin social kompetens.
Med sin struktur med en vuxen, en hemmaliknande miljö och en liten barngrupp har familjedaghemmet goda naturliga förutsättningar för detta. Detta ger familjedaghemmet en unik position som barnomsorgsalternativ.
Relationskunskap och social kompetens
Social kompetens är ett begrepp som används flitigt både i de ”små” sammanhangen inom barnomsorg och skola, men lika mycket i de ”stora” samhällsperspektiven. Vad social kompetens innebär beror på vem som definierar det och i vilket sammanhang det används. Det sägs ibland vara en förmåga eller rent av en gåva, och ibland ses det blott och bart som en uppsättning färdigheter barnet har att tillägna sig för att klara gruppsamvaro på ett bra sätt.
När jag använder uttrycket social kompetens förstår jag det som en önskan och förmåga hos människan att skapa och upprätthålla relationer till andra och att ingå i gemensamma aktiviteter, arbetsuppgifter och lekar på ett ömsesidigt tillfredställande sätt. Att skapa en samvaro där barn kan och vågar uttrycka egna initiativ, visar självtillit och självständighet samtidigt som det också kan visa hänsyn och tolerans mot andra, fordrar vuxna som tar aktiv del i barnens fostran. Vuxna som är genuint intresserade och engagerade i barnets liv och trivsel och som besitter et stort mått av relationskunnande. Sett ur detta perspektiv blir det angeläget att fråga sig vad slags upplevelser det är som stödjer barnets utveckling och förmåga att samarbeta och vara tillsammans med andra barn.
Det är den vuxnes ansvar att ge varje barn möjligheter att skapa goda relationer med andra barn. Det kan innebära att ta barnet vid handen och hjälpa dem in i fungerande samspel med andra barn, likaväl som det handlar om att medla i konflikter och lösa upp trassligheter och missförstånd. Hurdan du själv är att samspela med är viktigt, du är både en förebild och en samspelspartner för barnet.
Att vara hemma – eller ”ensam hemma?”
Att ta emot och arbeta med barn i sitt eget hem har stora fördelar, kanske särskilt för de små barnen. I familjedaghemmet kombineras omsorg och uppfostran. Alla dagliga göromål knutna till skötsel, omsorg, vila och måltider är barnet van vid hemifrån, det kan känna igen sig i strukturen och rytmen. Dessa göromål skapar i sig enorma möjligheter till samspel och lärande. Att du är ensam ansvarig för barnen har också stora fördelar, som jag ska återkomma till. Men barnen i familjedaghemmet är på gott och ont utelämnade åt dig som vuxen. De kan inte ”välja” att gå till en annan vuxen. Din fingertoppskänsla och känslomässiga uppmärksamhet på barnens många gånger ickeverbala signaler avgör vad barnen får med sig av samvaroförmåga och relationskunnande. Det sker ofta intuitivt och kallas ibland tyst kunskap.
När samspelet flyter på som det ska, lägger man ofta inte ens märke till det. Allt är som det ska. Först när det skär sig, eller blir ”bråk i samspelet” som den engelske psykoanalytikern Winnicott kallar det, kanske man reagerar. Men det är viktigt av flera skäl att familjedaghemmen språkliggör och sätter ord till sin kunskap om gott samspel och utvecklingsfrämjande bemötande, både för att lyfta fram den unika möjligheten familjedaghemmet är som barnomsorgsalternativ, men också för att höja status, medvetenhet och professionalitet hos dagbarnvårdarkåren. Och även om det är en lång process att bli mer medveten om hur man själv samspelar är det viktigt att göra det.
För att barnen ska ges tillräckligt goda förutsättningar att utveckla nära relationer och social kompetens räcker det faktiskt inte att familjedaghemmet har en varm och positiv atmosfär och att du som vuxen är öppen och uppmärksam mot barnen, du måste också kunna sätta ord på vad som sker och varför. Du måste kunna inta ”ett dubbelt perspektiv”, där du både reflekterar över ditt eget sätt att samspela och förmår förstå barnets upplevelsevärld.
Ett liv tillsammans
Det är morgon hemma hos Louise. Jesper som är fyra och ska vara hemma med mamma lufsar omkring i pyjamasbyxor ännu. Han gör sig ingen brådska vare sig med påklädning eller frukost. Hans syskon Elsa, sex år, och Joel, åtta år, sitter påklädda vid frukostbordet. De ska få skjuts till skolan av pappa om bara en liten stund. Så ringer det på dörren och Louises arbetsdag börjar.
In kommer Sebastian, 1 ½ år, på mammas arm. Han gömmer ansiktet i hennes hår och vill först inte titta på Louise. Louise vet att det här är första steget i Sebastians morgonritual. Och Sebastian vet att hon vet. Hon pratar lite med låg men glad röst; ”- God morgon, Sebastian. Nu kommer Sebastian och mamma till Louise. Jag blir så glad när du kommer…” och så stryker hon honom lätt över armen.
Strax därpå vänder sig Sebastian mot Louise och sträcker sina armar mot henne. Då får Louise ta honom i knät medan mamma drar av honom ytterkläderna och de småpratar alla tre. Och sedan när det är dags för slängkyssar och blåspussar och vink i dörren när mamma går, ackompanjerar Louise det som sker med ord. ”Nu går mamma till jobbet. Och Sebastian är hos Louise medan mamma jobbar. Och vi ska äta och leka och sova och leka ännu mer. Sen kommer mamma tillbaka!”
Men innan dess har Sebastian stoppat en av sina nappar i mammas ficka, för så ska det vara! Och sen ska Louise fråga: ”-Är du hungrig i magen, Sebastian?” Och Sebastian trycker ett finger i magen och nickar. Så hasar han ner ur Louises famn och klättrar upp i sin stol, återgäldar glatt barnens hälsningar. Han är redo att möta dagen och världen.
Strax därpå kommer Evelyn som är två år med sin pappa. Hon vill klä av sig själv medan Louise ser på och sen ska pappa föra in henne i köket och Louise ska dra fram hennes stol och pappa bre hennes smörgås och sen kysser hon honom adjö och vinkar från sin stol medan hon håller Louise i ena handen och pappas gamla slips i den andra . Och så är hon redo att möta sin dag hos Louise. Snart kommer också Gerda 2 ½ år och Emil 4 år, och så är de alla samlade.

En trygg bas
Alla barn har sina ritualer för avsked och övergångar. Många behöver hjälp för att hålla ”den inre bilden” av mamma och pappa levande inom sig under dagen. Ett gosedjur, ett foto eller bara småprat om föräldrarna kan hjälpa barnet att göra detta. Det är viktigt att som Louise vara lyhörd och följsam, kunna läsa av och känslomässigt ”vara hos barnet”, det vill säga försöka leva sig in i och förstå hur barnet upplever situationen, och svara an till barnets behov. Det gäller förstås inte bara i avskedsstunder, även om den övergången lägger grunden för hur dagen sedan blir, utan under dagens alla möten.
Barn har behov av en trygg bas, för att tala i relationsteoretiska termer. En bas som barnet utgår ifrån och återvänder till, för att bara vara nära en stund, få värme, lite kärlek och omsorg, men också för att få tröst och hjälp att hantera konflikter, stöd att klara frustrationer och beröm och uppskattning för sin lilla person, helt enkelt stöd i att klara livets alla realiteter. Louise ger först Sebastian och sedan Evelyn ”face-time”, hon möter dem öga mot öga, där de är och varierar sin grad av närhet utifrån deras behov, låter dem vara delaktiga i samspelet samtidigt som hon tar ansvar för att relationen mellan henne och barnet ”håller”.
Barns känslomässiga utveckling och samspel grundläggs och främjas i relationen mellan förälder och barn och barnets syskon. Självklart är det de närmaste i familjen som har störst betydelse för barnet, men därnäst har du som ger barnet omsorg och ansvarar för det medan föräldrarna arbetar störst betydelse för barnets känslomässiga utveckling. Det är tryggt för barnet att ha en nära och stabil kontakt med en bestämd vuxen.
Barn som kommer till familjedaghem är ofta små. Och ju yngre barnen är desto viktigare är det just med anknytningen till den vuxne. Inom psykodynamisk teori talar man om den vuxne som barnets ”hjälpjag”. Hon måste kunna etablera ett nära känslomässigt förhållande till barnet. Hon måste vilja och kunna förstå den bakomliggande känslomässiga orsaken till barnets beteende och handlingar. Och hon ska vara den som håller i och om barnet, som bär, som bestämmer och tar ansvar för att relationen mellan dem hålls stabil och är av god kvalitet.
Barnets språkrör
Det är sent på förmiddagen och Sebastian vankar lite planlöst av och an i lekrummet. Han sätter sig ner bredvid Evelyn för att bygga med duplo, men klossarna vill inte passa ihop. Sebastian börjar gråta. Evelyn hjälper honom. ”Vill inte klossen fastna? Jag ska hjälpa dig.” Han prövar med en till. Det går inte. Då börjar han gny igen. Evelyn försöker tålmodigt hjälpa honom, men nu kastar han klossarna. ”Dumma Sebastian!” fräser Evelyn.
Louise ingriper. “Du vill hjälpa honom, men han kastar klossarna. Då blir du ledsen. Men jag tror han var arg på klossarna som var så svåra att få ihop, inte på dig.” Evelyn nickar allvarligt. ”Är du trött, Sebastian? Vill du sova?” Sebastian reser sig upp och ser mot sovrummet. ”Ja, du orkar inte leka mer, du är så trött.” Louise lyfter upp honom och börjar gå åt andra hållet och Sebastian protesterar högljutt. ”Ja, du vill sova! Du ska få det. Vet du, vännen, att vi tar på en torr blöja innan du går och lägger dig. Så kan du sova skönt. Blöja först och sova sen.” Sebastian lugnar sig. ”Ja, du är trött, lille vän” försäkrar Louise gång på gång medan hon byter på honom.
Louise har en ”levande blick” hon fångar upp barnens signaler och visar genom sitt samspel med både Evelyn och Sebastian att hon delar deras livsvärld och upplevelser. Detta är väsentligt för barnets självutveckling. Känslomässigt närvarande vuxna är ett av de allra viktigaste kriterierna på en god barnomsorgsverksamhet. När den vuxne, som Louise, förstår barnet och ger empatiskt uttryck för detta kommer barnet så småningom att kunna knyta denna empati till sig själv och börja förstå sig själv. Och det banar väg för en god empatiutveckling, fundamentet för social kompetens. Barnet har ett intensivt behov av en medmänniska att samspela med, att bli sedd och mött av en annan.
Denna tidiga och nödvändiga relation lägger grunden för barnets kognitiva utveckling. Det är känslor som skapar psykets grundläggande struktur och för sin utveckling är barnet beroende av hur den vuxne hanterar känslor som uppkommer i samspelet i barngruppen. Hon blir på ett sätt barnets ”språkrör”. Barn ”är” sina känslor och styrkan i dem kan ibland hota att ”översvämma” barnet. Barnet gestaltar ofta sina känslor icke-verbalt, genom kroppen och ansiktets uttryck. Och den vuxne svarar.
I de små nära samtalen med de enkla frågorna; blev du lessen? eller skrämde det dig? Osv, hjälper den vuxne barnet att fånga upp känslan och sätta ord till den. Men också i samspelet mellan barnen är den vuxne viktig som ”språkrör”. Det är inte så lätt för Evelyn att förstå varför Sebastian kastar klossarna, och avvisar henne när hon bara vill vara hjälpsam. Louise får föra hans talan, samtidigt som hon bekräftar Evelyns godhjärtade försök att hjälpa. Kan den vuxna själv lyssna inåt och ta emot barnets signaler, bekräfta dem och ge dem tillbaka i ”smält” eller bearbetad form, visar hon både sin erkänsla för barnets känslor och att dessa går att hantera.
Hos en vuxen som är en sådan tillförlitlig bas, där barnet ”vet” att det är sett och bekräftat, att det har rätt att känna alla sina känslor och att det får den hjälp det behöver för att förstå sig själv och hantera dessa, får barnet rika upplevelser av ömsesidighet. Både barnets individuella och sociala utveckling sker genom och uttrycks visa sociala relationer, samvaro och samspel med andra. Förmågan att knyta goda sociala kontakter, att närma sig andra, respektera, ge omsorg och ömhet, förstå och leva sig in i andra, bottnar alltsammans i egna upplevelser av detta och skapar en förväntan att det är roligt att vara tillsammans. Människan är människans glädje!
Samvaroglädje
Gerda sitter längst ner i rutschkanan. Sebastian går fram till henne, klättrar upp och sätter sig bredvid henne och ler mot henne. ”Hej!” säger Gerda. Sebastian lutar sig fram och pussar henne på kinden. Gerda klättrar ur kanan och gömmer sig bakom. Sebastian lutar sig ut på sidan och när Gerda dyker fram igen ropar de båda: ”Hej!” Gerda klättrar upp i kanan igen. Sebastian pussar på henne. Gerda skrattar. ”Pussar” säger hon. Sebastian nickar.
Det går inte att ta miste på glädjen Gerda och Sebastian känner för och med varandra. De etablerar en skapande samvaro, en enkel men angelägen lek sig emellan. Vi vet att också de allra yngsta har stort utbyte av samvaro med andra barn. De senaste årens småbarnsforskning visar både att barnen visar lust och glädje i samspel med varandra och att de kan ta andras perspektiv, förstå innebörd och mening i ett handlande och visa empatiska reaktioner och hjälpbeteende långt tidigare än vad vi förut trott var möjligt. Barn är socialt kompetenta, kunde man säga.
Alla barnen i gruppen leker med stora plastdjur. De äldre barnen bygger en bondgård. Gerda ställer djuren i grupper med nosarna ihop. Sebastian tar upp en kossa. Han ser mot Evelyn. ”Det är kossan!” säger Evelyn. ”Muu” svarar Sebastian och ler. ”Muu” säger Evelyn. ”Muu” säger Gerda. Sebastian ställer ner kossan i en ring av djur med nosen inåt. Så lyfter han upp en häst och ser på Evelyn. ”Häst!” svarar hon och fortsätter rada upp djur. ”Mu” säger Sebastian. Gerda skrattar. ”Nä, inte!” säger hon och gnäggar. ”Muu” säger Sebastian igen och alla tre skrattar. ”Kossan säger mu, hästen säger gnägg!” säger Evelyn. Sebastian lyfter upp kossan och låtsaskör den över golvet i det han imiterar billjud. Flickorna skrattar. ”Han leker den är en bil!” fnittrar Evelyn. Gerda tar hästen och kör med den.
I de små barnens samspel ser man deras glädje i att imitera och att bli imiterade. Att göra likadant är ett sätt att skapa samspel, att bygga relationer, kanske till och med grundlägga en vänskap. Du och jag blir vi tillsammans. Positiva erfarenheter av samspel med andra barn ger upplevelser av glädje och också positiva förväntningar på nya samspel. Det ger också barnet möjligheter att ”öva” sina sociala färdigheter. Som att leka, inspirera och låta sig inspireras av andra och kommunicera.
Balans
Så, visst är barn kompetenta, långt mer än vi trodde för bara tio år sedan. Och samtidigt så sårbart utelämnade till den miljö och det känslomässiga klimat vuxna skapar för dem. Det handlar som alltid om balans. Balans mellan vuxeninblandning och barns samvaro med varandra utan vuxeninblandning. Du ska vara språkrör, men också låta barnen göra sina egna erfarenheter och inte lägga dig i allt. Balans mellan samspel och tid för eget utforskande.
Att få ta paus ibland och bara vara med sig själv en stund är otroligt viktigt för att kunna vara social. Det kan bli stressande med alltför mycket krav på socialitet. När barnet varit ifred en stund kan det återvända till de andra och de gemensamma lekarna och återigen tillgodogöra sig samspelet med andra. Balans mellan krav och förväntningar på socialt beteende. För ett riktigt litet barn är att delta i och genomföra en gemensam lek tillsammans med andra barn en tillräcklig social utmaning.
Den lilla gruppen
Det handlar också om balans i gruppens storlek och sammansättning. Om barngruppen blir alltför stor pressas små barn in i social konformitet istället för att få utveckla sin förmåga till ömsesidighet och socialt ansvar. Att alltför tidigt och alltför ofta pressas till självbehärskning genom att måsta åsidosätta sina egna önskningar, dela med sig utan att själv få bestämma, och åsidosätta sina egna önskningar leder inte till någon god social utveckling.
Ogenomtänkta sociala schabloner som att alla ska behandlas lika och alla ska tycka om alla kan också leda till att barnet inte bygger upp positiv förväntan på samspel, utan snarare negativ. I en stor grupp mister det lilla barnet överblicken och ibland också känslan av att vara betydelsefull. Vi vet att barn i förskoleåldern leker bäst när de är två, tre eller kanske fyra barn med. Här har familjedaghemmet en stor fördel med sin relativt lilla grupp och möjligheter att anpassa dagens rytm och aktiviteter till de enskilda barnens behov.
Familjedaghemmets unika möjlighet
Alltihop finns där. Alla ingredienser som ska till för att bistå barnen i deras utveckling till relationsstarka, kommunikationsduktiga människor. En vuxen som ”språkrör” och ”hjälpjag”, en trygg och hemlik miljö som barnet känner igen och en liten grupp att växa i och med. Sen är det upp till dig.
Om du tillsammans med dina kolleger tar upplevelserna i de dagliga små samspelssituationerna med barnen på allvar, sätter ord till dem, reflekterar över dem och försöker öka er medvetenhet om hur ni samspelar och vilka slags upplevelser som leder till att barnen kan anpassa sig till nya situationer, uttrycka egna åsikter, ta andras perspektiv, hävda sig själva och respektera andra, bygger ni upp en reservoar av relationskunnande som ger stora utvecklingsmöjligheter både för er själva men framförallt för barnen i era verksamheter. Det är ett stort arbete och ni kan gott behöva stöd på vägen via handledning som tar sin utgångspunkt i konkreta samspelssituationer. Det ska ni också kräva att få.
Som vuxen har man en sådan otrolig definitionsmakt. Det är inte alltid vi är medvetna om hur vi faktiskt gör. Vi kan behöva låna andras ögon för att bli varse detta. Vi, som ska vara barnens språkrör, kan själva under perioder behöva språkrör som hjälper oss att finna och utveckla begrepp och språk som täcker in samspelet.
Det sätt du svarar barnen på, hur du sätter ord till deras upplevelser och beteenden, vad du reagerar på och vad du låter passera obemärkt bestämmer hur barnet uppfattar sig själv och sitt värde på. Du kan få barn att bli stolta, självständiga, öppna och fyllda av respekt för sig själva och andra.
Visst kan man låta bli att ta sin egen betydelse på allvar. Man kan blunda för hur man själv bidrar i samspelssituationer, för att istället lägga orsaken till dåliga relationer utanför sig själv, och skylla på annat. Men då mekaniserar man de nära relationernas betydelse, som den norska relationsforskaren Berit Bae säger, och ser samspelet som styrt av förhållanden man inte kan påverka, när det ibland är det enda man faktiskt kan påverka. Känslor av tristess, maktlöshet och modfälldhet och upplevelser av att vardagen är en ständig återupprepning kan bli följden. I ett sådant klimat lär sig barn att hålla sina tankar för sig själva, de förväntar sig inte att du som vuxen ska bistå dem i att förstå och sätta ord till känslor och upplevelser. De lär sig istället ett mönster för kontakt med människor som inte omfattar reflektion över egna och andras känslor och upplevelser. Och det hämmar starkt deras möjligheter att utveckla en genuin social kompetens, men kan gott och väl bidra till socialt konforma och ”snälla” barn.
© Margareta Öhman/torsdag den 29 augusti 2002